känslor väcker känslor.

I dessa dagar blir jag nästan sugen på att sätta mig att skriva lite igen. Brukar komma när det sker saker, som skakar om där inne.

Har alltid skrivit. När jag är glad, ledsen och fundersam. Hjälp mig massa genom åren. Ett sätt att hantera känslor. Bara skriva av sig allt. Det är skönt. Punkt. Punkt.

Senast jag skrev något direkt från hjärtat var när Susan (min fars fru och mina småbröders mamma) gick bort för 3 år sedan.
Inget jag skrivit om än, då det var något av det jobbigaste jag upplevt. Möjligt att jag börjar bli redo för att skriva om våra sista timmar med henne, innan vi stängde av hennes respirator. Det kommer nog inom kort.
Känslor föder känslor.

Här är dikten jag skrev och som lästes upp på hennes begravning en vacker sommardag i juli 2007!



Att vakna med tomhet
Att gråta till minnen 

En vind av saknad smeker mitt hjärta

En smärta så påtaglig

En vardag så ofattbar

En verklighet att vilja fly


 Att vakna med tomhet
Att gråta till minnen 


Ilska som vill explodera

Tårar som vill försvinna

Ett eko av frågor

Ett mörker utan svar


 Att vakna med tomhet

Att gråta till minnen

 

En livsglöd som oss fattas

En beundran som överglänser saknaden

Stunder att andas

Stunder att för alltid ha kvar i hjärtat


 Att vakna med tomhet
Att gråta till minnen 


Ett viskande tack för all din styrka

En tacksamhet så stor för otroligt mycket

Framförallt för min fars lycka

och mina två bröder du mig gav

 

Mitt hopp växer och mitt hjärtas frost lättar

då jag minnena med mig bär


 Att vakna med styrka
Att le till minnen

Kommentera här: