Förslossningshistoria.

Ok, ska försöka mig på att skriva ner min förlossningsberättelse.
Kommer bli långt.
 
Jag kan börja med att skriva att jag har försökt tänka på hela alltet en liten stund varje dag, för att inte glömma. Dock hände allt så snabbt, så i mitt huvud är historien lite kort, vilket gör att det känns som jag glömt hälften. Egentligen är det nog bara som så, att denna förlossningen hade inte så mycket innehåll :)
 
För den som vill så får ni här en länk till min första förlossning. Det är nu 4 år sedan och jag har längtat efter att få göra om det ända sen dess :) Jag hade en mycket bra förlossning med Alex och tyckte inte det var sååå farligt som jag hade trott innan.
 
länk:
http://tjocktjockarebebis.blogg.se/2009/october/draft-okt-8-2009.html
 
För att återgå till den här gången.
 
Jag såg fram emot den här förlossningen med skräckblandad förtjusning. Då jag inte upplevde den förra som särskillt farlig, utan istället ganska häftigt, längtade jag lite grann till att få uppleva allt igen.
 
Där fanns dock en viss rädsla att just pga att jag denna gång skulle gå in med tanken "det är inte så farligt" så kanske jag skulle få en helvetesförlossning, eller uppleva det hela väldigt mycket värre då jag "förväntat" mig att det ska gå smärtfritt (inte ordagrant)
 
Jag sa flera gånger att jag kommer säkert ta Edan den här gången, bara för jag egentligen tänkte att är det som sist, så löser vi det utan lindring eller kanske med lustgasen då. Dessutom har jag blivit väldigt mycket mer blödig och känslig sen jag fick Alex =)
Inte lika naiv, och väldigt mycket mer medveten om risker och tårarna ligger väldigt mycker närmre till hands i olika situationer numera =)
 
Nåväl, tillbaka till dagen då Alicia kom.
 
Jag gick hela graviditeten i tron att jag skulle få förtidigt. Mycket pga att Alex kom tidigt. Dock endast 3 dagar, men känslan var stark och jag "visste" att även Alicia skulle bli tidig (Dock var jag heeeelt övertygad om att Alicia var en Elias :)
 
Jag hade i princip inte mycket förvärkar alls. Vilket irriterade mig, för det hade jag med Alex, och man gick i slutet och jämförde allt. Däremot så började sammandragningarna bli väldigt vanliga ungefär 2 veckor innan det var dags.
 
Första riktiga känningarna jag fick var på My och Emils bröllop, aka Ellens dop. På morgonen vaknade jag av att jag hade förvärkar. De första jag haft. Dock slutade det lagom till lunch och jag fick känna mig besegrad av förvärken. Ville verkligen att det skulle vara på riktigt.
Veckan fortsatte och jag försökte hitta på så mycket saker som möjligt för att inte gå och "tänka och vänta" hela tiden.
Hanna hade semester så vi tog oss bla en tur till freeport. Där fick jag stanna varje 10 min för kraftiga sammandragningar och Hanna skämtade hela tiden om att "ska vi åka in"
Dock var dem helt smärtfria om än obehagliga.
 
Jag var också otroligt trött hela veckan och på torsdagen minns jag att jag tänkte att lika bra att ställa in mig på att gå över den här gången.
fredagmorgonen fick jag återigen en del "värkar" som kom regelbundet, men de la också av vid lunch till min stora besvikelse. Däremot var energin tillbaka. Det blev en massa bullbak och jag var tokpigg. Likaså lördagen. Folk skojade om att nu kommer nog bebisen, för när jag fick Alex var det exakt likadant. Två dagar innan han tittade ut, stod jag och bakade och lagade mat med en väldans energi.
 
Söndag 18 aug:
 
Vaknade på natten som vanligt av att jag behövde kissa. Minns att jag då kände en svag svag mensvärkkänsla. precis så som förvärkar känns (för mig): MENSVÄRK.
Vaknade vid 10-tiden och vi alla gick upp för äta frukost. När jag sitter där och äter så har jag som vanligt en del sammandragningar, men helt plötsligt upplever jag att det "spänner" samtidigt.
 
"åh..nu är det nog igång, för nu minns jag, det var SÅHÄR det kändes" säger jag sedan till Daniel.
Det kändes ungefär som någon spände ett skärp runt magen, främst i ryggen, varje gång en sammandragning kom. Dock relativt smärtfritt, men som ett tryck.
Sammandragningarna kom med ungeäfr 8-10 min mellanrum och jag började klocka dem på min värktimerapp.
 
Skrattade mest och skämtade om att det kanske är igång, vilket kändes gansak overkligt då det inte gjorde ont.
Hanna kom över för att spela ett kortspel (skipbo) som vi gjort hela sommaren och vi skämtade en hel del om att där satt vi och spelade medans jag hade värkar.
 
Varje gång en värk kom sa jag bara " Nu kommer den" och så spelade vi vidare. Jag var i princip oberörd.
Dock så hade jag planerat att åka till lillbrorsan vid 14tiden, men vågade inte, då jag hela tiden i slutet av graviditeten varit rädd för att föda hemma.
Något jag hade fått dille på. Första förlossningen tog ungefär 7 timmar och min mor har haft väldigt snabba förlossningar och något i mig var orolig att jag inte skulle hinna in.
 
Med Alex började dessutom det hela med vattenavgång, och då var det liksom inga tvivel. Då vart det bara att åka några timmar senare, för man visste att det var på g.
Nu började det med sammandragningar, och då jag inte ens tyckte dem gjorde ont var det svårt att veta NÄR det egentligen var dags att åka. För kontrasten till rädslan att föda hemma var att jag absolut inte ville åka in för tidigt. Ligga där i massa timmar. Bli besviken av att knappt vara öppen, eller det värsta, bli hemskickad.
 
Iallafall, vid 15tiden ringde jag ändå mamma och sa att det kanske lika bra att hon kommer över, då hon skulle passa Alex när vi väl skulle åka. IFALL att det kommer igång rejält ikväll eller inatt lät det då. Sagt och gjort, Daniel hämtade mamma, medan jag och Hanna fortsatte vårt kortspelande och vi alla åt sedan kinamat och fikade.
 
Sammandragningarna kom hela tiden och varierade mellan 5-9 minuter och var alltså inte helt regelbundna.
Hanna, My och mamma tyckte hela tiden att jag borde väl åka in, något jag hela tiden sa emot. "Gör ju inte ens särskillt ont. Orka åka in och sen åka hem"
Framåt 17 kom sammandragningarna ungeäfr med 4-5 min mellanrum och de började nu öka i styrka och jag kunde inte längre fortsätta prata eller spela som om ingenting, utan behövde varje gång ta en "paus"
Ganska snart sa jag att "vi kan väl ta en promenad på gården" vilket vi också gjorde. Då var jag dock tvungen att stanna varje gång värken kom och småandas.
Minns att Hanna skrattade och sa "Är det såhär att föda barn så överdriver ju alla andra" Haha..

My sa också till mig på telefon att "du kan väl ta en promenad vid Östra istället" :)
 
Tillsut gick jag med på att åka, dock ändrade jag mig när vi kom in och jag ville duscha. Efter duschen åkte vi.
 
Framme vid mölndal (Östra var fullt) vid18.10 och jag sa till Daniel att jag skämdes lite för vara där, då jag egentligen inte hade särskilt ont. Och att jag skulle dö om jag bara var öppen 2 cm eller liknande :)
 
Väl inne tog de mitt tryck, som tydligen var lite högt (något de inte sa förrän efter Alicia kommit) och bad mig därför kissa, för att kolla äggvita i proteinen (havandeskapsförgiftning) dock var allt ok.
 
Vi fick ligga inne i undersökningsrummet i en halvtimma ungefär med ctg påkopplad innan barnmorskan kommer in för att kolla hur öppen jag var, efter att det konstaterats att värkarbetet var igång. Dock fortfarande oregelbundet med 4-7 minuter mellan värkarna.
Öppen 5 cm, vilket jag blev glad över. 5cm medan jag spelat kort, bra jobbat Elaine :)
 
Fick då gå in i ett förlossningsrum och barnmorskan frågade vad jag hade för önskemål eller tankar. Jag sa att eftersom jag inte tycker det är särskilt jobbigt än så väntar jag gärna med smärtlindrning, men kanske vill ha lustgasen senare. Sa också att jag gärna vill sitta på en bakåtvändstol senare, då jag gjorde det under värkarbetet med Alex. Men det tar vi också sen...
 
Jag gick runt i rummet och pratade med Daniel och varje gång en värk kom, stannade jag och han fick massera min rygg, sedan fortsatte jag gå runt.
Vi kom in i förossningsrummet ungefär 18.50 och vårt pratande och masserande höll på till 20.00 ungefär.
 
Då Alicias härtljud varit höga hela tiden från vi kom in (180-190) så hade jag hela tiden på mig ctgbältet, för att hålla koll på det hela, vilket dock inte var så lätt. Varje gång jag rörde mig så flyttades ju bältet och man tappade förbindelsen med henne. (dock var de aldrig oroliga för hjärtljuden, då de sa att det är bara för hon rör sig så mycket... värre om det är åt andra hållet)
 
20.00 börjar jag tycka att det trycker på ganska rejält. Börjar bli obekvämt att stå upp under värkarna och jag säger efter varje värk att det trycker massor.
Hoppar upp i sängen och ställer mig på knäna och lutar mig mot den uppfällda sängryggen och vill nu testa lustgasen.
Tyckte dock inte den hjälpte ett skit mot tryckkänslan och hade den 3 värkar, men sa sen att jag inte ville mer (den var min bästa vän under förlossningen med Alex)
 
Barnmorskan ber mig att lägga mig ner i sängen, då hon ville koppla på en elektron på Alicias huvud och hålla koll på hjärtljuden på det sättet istället för bältet på magen.
Jag frågar då hur mycket öppen jag var nu, och hon svarar 6 cm.
Då blev jag irriterad :) Ja men då kommer jag vilja ha Eda snart, för jag orkar inte med det här trycket i 4 cm till. Kommer ju ta flera timmar. Dock innan hon hinner svara, säger jag att Edan hjälper väl inte mot trycket ändå, vilket hon instämde i.
 
2 värkar senare säger jag att vattnet gått. Barnmorskan kollar och säger NEJ, var nog sladden som kändes så.
Värken efter forsar det ut vatten då jag verkligen hade ett starkt tryck hela tiden, så vattnet trycktes verkligen ut i värkarna.
"Där ser ni... vattnet har visst gått" sa jag då :)
 Klockan är då 20.20
 
Värken efter säger jag att det trycker massor och att det känns bättre att trycka på. Barnmorskan svara med att "känns det bättre så gör det, men endast vid värkar och lite försiktigt"
Fick känslan av att ingen trodde på mig när jag sa att det trycker massor. Vilket jag dock inte kan klandra henne för. Jag var 2 min tidigare öppen 6cm...
 
Några värkar senare halvskriker jag att det trycker som fan och mitt i värken övergår det till en krystvärk och hela jag börjar trycka för kung och fosterland.
Kryyystvärk" småskriker jag när den är på väg över.
"Jag krystar" "Jag kryyyyyyystar" skriker jag och låter som en tjur ungefär.
Daniel har berättat att här trycker barnmorskan på knappen och kastar på sig ett förkläde och ganska snart kommer en sköterska inspringande och gör samma sak.
Efter värken lagt sig säger jag " tror ni mig nu då?"
Sedan går det undan.
Minns att barnmorksan ber mig att hålla emot en värk och endast andas, vilket jag gör men blir då "förbannad" och säger "Vem pillar på mig..sluuuta pilla på mig" Då jag tyckte det kändes som någon var nere i mitt privata och liksom försökte hjälpa bebisen ut.
"Ingen rör dig, det är huvudet som sitter i öppningen" svarar barnmorskan. :)

Nästa värk kommer hon ut. Då säger jag "nu känns det bättre" :):) Sedan andas jag bara ut och förstår knappt att det är klart. Allt gick så fort.
 
Helt plötsligt hör jag Dabiel säga "Det är en tjej och hon har massa mörkt hår" Först då hajar jag till och förstår att det är klart och vänder mig om, då jag legat hela sista delen på sidan med ryggen mot Daniel.
 
Så från att vattnet går 20.20 tills snuttan är ute tar det 18 min och jag hinner knappt reagera. 6cm till 10cm och ute, 18 min... jag som skulle sitta på en stol, prova lustgasen igen m.m... Jag hann inte ens lägga mig på rygg, utan födde på sidan (ställningen jag låg i när hon satte dit elektronen)
Barnmorskan var lika chockad hon tror jag =)
 
Så den här förlossningen gick ännu "lättare" och jag upplevde i proncip inte alls mycket smärta. Förvisso känns krystvärkarna en hel del, men det är mer som ett gigantiskt tryck än ren smärta. Öppningsvärkarna upplevde jag inte alls jobbiga denna gången och jag känner mig nästan lite vemodig vid tanken på att detta kanske skulle kunna vara sista gången jag gick igenom en förlossning (Om vi nu inte kommer fram till en dag att vi vill ha ett 3e barn)
Kan dock känna ibland att jag knappt hannvara med, då det gick så himla fort när det väl var dags. Nästan som jag missade allting.
 
Långt!
Orkade ni läsa? =)
Inte så farligt sliten ändå ;) Skrattade mest över att det redan var över. "satt nyss och spelade kort"
Lillan, några timmar gammal.
 
 

Kommentarer:

1 Ida:

Haha! Snacka om att förlossningar är olika! Det är verkligen som de säger, omföderskor är opålitliga! ;-)

2 Linde:

Oj så rörd man blir (glädjesnyft).
Du skriver fantastiskt Elaine.

3 Carro:

Så roligt att läsa om förlossningen! :) Skönt att det gick så smidigt!

Kommentera här: