tjocktjockarebebis

Som jag nämnt så har min viktresa tillbaka börjat. Jag satte igång onsdag den 16, och inte den 1a som var planerat, men förkylning, kalas m.m kom emellan.

 

Jag är i full färd med att äta nyttigt, träna och kämpa för att tappa gravidkilorna + lite till.

 

Har gjort en viktkurva, med start på dagensvikt som leder fram till mitt mål. 31 mars är planen att jag ska ha nått dit.

Har två delmål på vägen. Första stoppet är 25 december, då ska jag vara nere på vikten jag hade när jag blev gravid. Nästa stopp är 5 feb, då hoppas jag ha nått en helt ok trivselvikt jag var nere på efter jag fick Alex.

Sista stoppet är en bonus och lite av ett drömmål. Det hoppas jag kunna nå till sommaren, men har satt 21 mars som mål, trots allt.

 

Som jag skrev har jag en historia i bagaget när det kommer till vikt och jag försöker därför denna gången att göra resan förnuftigt och långsamt. Normalt fall så hade jag inte satt slutmålet i vår, utan till jul kanske och jobbat galet aktivt med att nå dit. Ska inte göra så den här gången!

 

Bakgrund;

 

Var alltid jätte, då menar jag jäättesmal när jag var liten och alltid den minsta i alla sammanhang. Att jag dessutom tränade så mycket som jag gjorde med pingisen, ledde till att jag inte gick upp i vikt. Vändpunkten kom i slutet av 9an då jag var 15 år gammal. Vågen visade 28 kilo (!!) och läkaren var inte helt nöjd.

Diagnos: Omedveten anorexi.

Omedveten, då jag inte medvetet försökte svälta mig själv. Jag fick helt enkelt inte i mig tillräckligt med kalorier, gentemot min träning. Och kroppen mådde inte jättebra. Fick ett ultimatum som löd: Gå upp 6 kilo på 4 månader, eller sluta med pingisen och bli inlagd.

Det blev några jobbiga månader, med världens äckligaste medicine (tror det var någon form av vitaminer som skulle höja matlusten, smakade röv iallafall.) 3 ggr om dagen. Special kost i skolan varje dag( endast äta egen mat som jag älskade, så jag skulle äta mycket)

hårt passad vid träning och tävling, var alltid tvungen att trycka i mig kosttillskott när jag hade långa tävlingsdagar.

Det gav resultat och på 4 månader hade jag gått upp 4 kilo. Vilket läkarn såg som en bra start och det hela fortgick. Puperteten kom i början av gymnasiet, och i samma veva trappade jag ner avsevärt med pingisen och det gjorde sitt. I slutet av 1an vägde jag 54 kilo. Från 28kg-54kg på ett år.

 

Att vara tonåring (16år och tjej) och nästan dubblat sin vikt på ett år gjorde tyvärr också sitt på ett negativt sätt. Det satte sig på psyket

. Då började en annan relation till mat. Och kräkningarna var ett faktum. Det handlade mest om att när jag tyckte jag ätit för mycket, när jag äcklades av allt socker, när jag ansåg att jag ätit mer än jag borde, då valde jag att kräkas.

Det var inte dagligen, det var inte regelbundet, men det kom då och då och det fanns i huvudet en hel del.

Jag hade dock en väldigt uppmärksam tränare och kompisar inom pingisen som efter ett tag förstod vad jag gjorde och så småningom så blev det bättre.

 

I vuxen ålder sysslar jag verkligen inte med det där och kommer aldrig börja igen, DOCK så har man en gång haft den skeva relationen till mat, kalorier och vikt, så finns ALLTID tankarna kvar där inne någonstanns och det är extremt farligt att locka demonerna med att "banta".

 

Jag och alla runtomkring mig är i dag väldigt medveten om vad som sker när jag börjar och det når aldrig så långt att det spårar ur, däremot blir det en ond spiral. Ett jojobantande.

 

Jag bestämmer mig för bli sund, hälsosam och tappa några kilo. Börjar bra, lagom som vi i sverge säger. Äter "nyttigt" dvs drar ner på socker, kolhydrater och även fett. Tränara 3-4 dagar i veckan.

Problemen börjar när resultaten visar sig. Den belöningen är obeskrivlig. Och då blir längtan efter mer, större. Träningen är helt plötsligt uppe på varje dag, socker är totalförbjudet och vikten kollas av vaje dag. Helt plötsligt tränar jag 2ggr/dag och tanken på ens få socker på fingrarna får mig att vilja spy.

 

En dag, oftas efter ungefär 5 veckor, inser jag att det första jag tänker på när jag vaknar är; mat, träning, socker, kalorier, vågen m.m och jag får då oftas panik och inser att jag är på väg att totalt tappa kontrollen igen.

Jag säger det igen, JAG HAMNAR INTE DÄR IGEN. Så där och då  i rädsla lägger jag ner all träning, all nyttighetstänk på direkten.

 

Så här har det gått till många gånger under de senaste 10 åren.

 

Efter Alex var jag faktiskt rädd att ta tag i kilorna, därav att det faktiskt tog över ett halvår innan jag tog på mig löpskorna. Men det gick bra den gången och jag nådde vad jag ville, om än lite snabbt.

 

Så gränsen för vara "hälsosam" och tappa kontrollen när man en gång varit "sjuk" är hårfin.

 

Varför berättar jag? Alla mina närmsta vet om det och jag har under dem senaste åren alltid valt att berätta kortfattat för folk runtomkring mig, tex. på jobb m.m,när jag vill "banta" för jag vill ha extra ögon på mig, extra pepp, men framförallt medvetenhet, så jag inte kan hamna där igen.

 

Det är inte detsamma som att jag inte kan eller vill, slita, kämpa, se resultat och tappa kilorna för att nå mina mål. Innebär inte heller att jag inte klarar det även om det kommer gå fortare än planerat, eller långsammare. Det enda i det hela jag vill undvika är att det blir en besatthet, och att jag mår dåligt över det. Sålänge det är kul, peppande, hälsosamt så är det helt ok att tappa massa kilon.

För jag har ändå satt ett mål på 19 kilo. (Varav 5 är drömkilon)

 

Så. Med det sagt, känner jag mig peppad och faktiskt inte alls nojig eller rädd. Jag är helt säker på att jag ska klara att nå mina mål på ett hälsosamt sätt.

 

Då kör vi!